Jag vet inte vad det är med soliga, härliga, fina dagar som gör att jag känner mig så nedstämd, så ensam, så instängd. Jag är nästan mer deprimerad sommartid än vad jag är vintertid när det är mörkt och dystert.
Jag vet inte hur jag ska hantera det, hur jag kan ta mig ur det. Och hur jag ska undvika äta för att fylla tomrummet.
Igår kväll gick jag till Gröna Lund och tittade på när Stiftelsen uppträdde. Kände mig glad och upprymd. Men precis efter, tillbaka till det nedstämda. Tråkigt att alltid behöva göra saker ensam, själv. Exet kom gående mot mig precis när all folkmassa började skingras. Men han såg mig inte och gick rakt förbi mig. Jag petade honom på ryggen. Han vände sig om, jag vinkade åt honom. Han såg sur ut och vände om och gick. Det gjorde mig ledsen. Ville han inte hälsa och bara ignorera mig för att han var där med sina vänner. Det visade sig att han inte såg mig, sa han när vi pratade sedan. Är jag så osynlig? Då förstår jag min ensamhet. Jag är helt enkelt osynlig!
Kommentera