Jag hade egentligen inte räknat med något annat, men ändå var det svårt att höra det och gråten satt i halsen. Ja, jag blir arbetslös i september. =(
Vaktmästaren som sitter med i klubbens styrelse frågade mig och min kollega igår om vi ville få mer information vilket vi sa att vi ville. Då kom det, det jag fruktat, det finns inget jobb för mig hos de nya och jag blir en av de 10 som blir utan jobb när Wahlströms ska flytta till dem på Hälsingegatan. Så det blir till att börja söka jobb. Vilken rolig sommar, Not. Men just nu är det bara sommarvikarier de söker.
Vi har arbetsplikt fram till september. Men det känns inte särskilt lockande att vara kvar och jobba under sommaren när man ändå vet att man inte har ett jobb sedan i september. All kraft rann ur mig. Jag känner inte för att gå tillbaka till kontoret på måndag, men jag har inget val, jag måste.
Just nu önskar jag att jag hade någon som jag kunde gråta ut hos, en axel att luta mig mot när allt känns hopplöst, en som krama om mig och säger "Det ordnar sig ska du se. Vi klarar oss alltid."
Istället får jag lägga mig på sängen, krama en kudde, gråta lite och trösta mig själv med att intala mig att: "Det ordnar sig, på något sätt måste jag klara av denna motgång också"
Tyvärr vet jag inte om jag är tillräckligt stark. Jag vet inte om jag klarar det här också. Livet känns redan ganska tungt , meningslöst och ensamt. Men på något sätt klarar man sig alltid. Det är väl så att allt måste bli sämre innan det blir bättre, antar jag. Men hur kommer det sig att alla mina motgångar ska lägga sig i månaden september? Tror jag vill dra ett stort steck över september månad. Hur går jag vidare nu? Vad ska jag göra? Kommer jag hitta ett nytt jobb? Hur skriver man ett CV? Och det där personliga brevet. Usch, vill inte. Jag hade svårt för det sist jag letade jobb och nu måste jag ta tag i sådant igen.
Men jag antar att det är livets gång. Men så mycket lättare det hade känts om man hade någon att dela bördan med. Min kollega går i pension om ett år, hon kommer också få gå men har betalt 1 år fram till pensionen.
Jag önskar så att jag vore mycket starkare och självsäkrare. Jag får försöka tänka posetivt. Kanske detta är den förändring jag behöver i mitt liv för att få något att börja hända igen. Nu har jag chansen att börja om. Möjligheten att utvecklas. Men det känns så skrämande. Jag är rädd. Tänk om jag är så misslyckad som jag tror att jag är. Hjälp!
Vaktmästaren som sitter med i klubbens styrelse frågade mig och min kollega igår om vi ville få mer information vilket vi sa att vi ville. Då kom det, det jag fruktat, det finns inget jobb för mig hos de nya och jag blir en av de 10 som blir utan jobb när Wahlströms ska flytta till dem på Hälsingegatan. Så det blir till att börja söka jobb. Vilken rolig sommar, Not. Men just nu är det bara sommarvikarier de söker.
Vi har arbetsplikt fram till september. Men det känns inte särskilt lockande att vara kvar och jobba under sommaren när man ändå vet att man inte har ett jobb sedan i september. All kraft rann ur mig. Jag känner inte för att gå tillbaka till kontoret på måndag, men jag har inget val, jag måste.
Just nu önskar jag att jag hade någon som jag kunde gråta ut hos, en axel att luta mig mot när allt känns hopplöst, en som krama om mig och säger "Det ordnar sig ska du se. Vi klarar oss alltid."
Istället får jag lägga mig på sängen, krama en kudde, gråta lite och trösta mig själv med att intala mig att: "Det ordnar sig, på något sätt måste jag klara av denna motgång också"
Tyvärr vet jag inte om jag är tillräckligt stark. Jag vet inte om jag klarar det här också. Livet känns redan ganska tungt , meningslöst och ensamt. Men på något sätt klarar man sig alltid. Det är väl så att allt måste bli sämre innan det blir bättre, antar jag. Men hur kommer det sig att alla mina motgångar ska lägga sig i månaden september? Tror jag vill dra ett stort steck över september månad. Hur går jag vidare nu? Vad ska jag göra? Kommer jag hitta ett nytt jobb? Hur skriver man ett CV? Och det där personliga brevet. Usch, vill inte. Jag hade svårt för det sist jag letade jobb och nu måste jag ta tag i sådant igen.
Men jag antar att det är livets gång. Men så mycket lättare det hade känts om man hade någon att dela bördan med. Min kollega går i pension om ett år, hon kommer också få gå men har betalt 1 år fram till pensionen.
Jag önskar så att jag vore mycket starkare och självsäkrare. Jag får försöka tänka posetivt. Kanske detta är den förändring jag behöver i mitt liv för att få något att börja hända igen. Nu har jag chansen att börja om. Möjligheten att utvecklas. Men det känns så skrämande. Jag är rädd. Tänk om jag är så misslyckad som jag tror att jag är. Hjälp!
