Jag förstår inte vad hos mig som gör att jag blir behandlad likadant om och om igen. Vad gör jag för fel? Vad är det för fel på mig? Efter att ha dejtat och försökt träffa någon i ett års tid nu, men inga dejter som leder till något, så börjar jag starkt tvivla på mig själv.
Och varför jag reagerar så strakt på denna kyliga behandling, även om det är från någon som jag egentligen inte känner utan endast träffat tre gånger, beror på att jag fått denna behandling allt för många gånger i livet. Från att ha blivit utfryst från mina vänner i skolan, hela 5:e klass var jag utanför klassen, och i högstadiet när jag var iväg på begravning och kom tillbaka till skolan och mina vänner bestämt sig för att frysa ut mig, till att en kille jag vart tillsammans med i två år helt plötsligt slutar höra av sig utan förklaring och svarade inte när man försökte nå honom. Det gör ont att få den behandlingen. Det är slitsamt för själen. Mer och mer börjar jag tvivla på mig själv och tänker att det kanske är så här livet ska vara, jag är för udda, finns ingen till mig där ute, och alla tycker att det är okej att behandla mig som ingenting, som luft.
Som exet där som tror att man efter två år tillsammans bara kan sluta höra av sig utan förklaring och tro att det bara ska rinna ut i sanden. Man måste väl ändå ge personen man vart tillsammans med ett avslut. Göra slut på rikitgt. Jag mådde extremt dåligt efter vår tid tillsammans. Jag var så kär och förälskad i den personen. Men till och från behandlade han mig så iskallt. Och jag lider än av sviterna från detta förhållande. Och därför har jag svårt idag att ta detta då de man träffar bara plötsligt slutar höra av sig. Det är så enkelt för dem, men de tänker inte på hur mycket de sårar den personen de gör så mot. Det kanske är besvärligt att säga som man känner. Men tänk, det tar bara en kort stund, sedan behöver det inte vara mer än så. Medan den kalla behandligen kan få den andra personen att må dåligt en långt stund.
Och alla dessa dejter som inte kan bete sig som vuxna män och säga som det är, tyvärr, jag är inte intresserad. Har man åtminstonne träffats tre gånger så kan man väl ha mage att säga till den andra personen att det inte blir några fler träffar, att man helt enkelt känner att det inte finns något där. Istället för att säga att man vill ses igen, höra av sig några gånger och sedan bara tystna, spärra en. Är jag inte värd mer som medmänniska? Är jag inte värd en liten "Tack, det var trevligt, men nej tack" istället för att bli behandlad med sådan kyla? Varför är alla dessa killar/män sådana fegisar? Och jag verkar bara träffa på dem som tycker att det är okej att göra så.
Bara ett fåtal gånger har jag vart med om ärliga killar. En som sa direkt efter dejten att "Vi matchar inte" och jag höll med. Så vi sa tack och hej direkt. Sedan var det killen som åkte till Nepal, som faktiskt var ärlig och skrev ett sms några dagar efter vår andra träff att han inte ville ses igen. Så var det en dejt jag var på nyligen, där han avslutade med att fråga om jag ville träffas igen på middag. Jag tackade ja. När vi skildes åt så böt vi inte nummer och han sa "Sköt om dig" som han tidigare sagt till mig betyder "Stick och brinn". Så jag förstod med en gång att det inte skulle bli fler träffar. Och mycket riktigt, dagen efter kom ett mail om att han hade haft trevligt och tyckte jag var både charmig och rolig, men att det inte hade klickat. Jag uppskattade verkligen gesten att han skrev. Det känns lättare, blir som ett litet avslut även om vi endast träffats en gång. Men under mitt år med en hel del dejtande, är det alltså endast tre stycken som var ärliga och sagt som det var.
Men så har vi killen jag träffade två gånger som ville ses igen. Men varje gång vi planerat in en träff till, han fick bestämma dag och tid, så ställde han in av olika skäl. Efter fjärde gången av inställd träff, så kände jag att jag inte orkade mer och sa tack och hej. Om det ska ta flera månader till att få till en träff till men inte fungerar så känns det ganksa så meningslöst och jag var ärlig och skrev det till honom.
Jag vill egentligen inte alls vara singel längre. Jag är inte en av de lyckliga singlarna där ute. Jag vill så gärna träffa någon. Men jag orkar inte med längre. Orkar inte må så dåligt. Orkar inte bli behandlad som ingenting, ignorerad som om jag vore en robot utan känslor. That´s not me!
Kommentera