Igår efter jobbet mötte jag upp vännen min. Vi promenerade till Gröna Lund. På vägen hittade vi ett ställe vi åt sushi på. Gott! Vi skulle se Takida på stora scen på Grönan kl 20:00. Vi var där 2 timmar innan. När vi kom var det redan en del folk som stod och väntade vid scenen. Vi ställde oss dör vi med. Vi fick bra platser. Och jag var så glad att N var med. Tiden flög fram när jag hade någon att prata med.
Takida var riktigt bra. Så glad att vi gick och såg dem.
Det stod några tonåringar bredvid oss. Den ena tjejen lyckades få 3 st plektrum och en vattenflaska en av killarna i bandet druckit ur. Hon halsade i sig av vattnet som fanns kvar. Ahh, att få vara tonåring igen. ;)
Efter konserten var klar och folket började skingra sig och jag och N började röra på oss bortåt så såg jag honom, exet. Det var jobbigare att se honom än vad jag trot det skulle vara. Det var mycket känslor som rördes upp. Och en saknad som jag inte trodde fanns kvar. Han verkade vara där ned sin nya. Vi gissade iallafall på att det var hon. Tur att N var där med mig. Annars hade jag nog mått ännu sämre. Och jag hade nog följt efter dem som en skugga. Men N hindrade mig från att göra det.
Men fy vad det var jobbigt att se honom. Det förstörde lite min kväll och känslan jag hade efter konserten. De gick ut på ett annat ställe än vi. Men så när vi kom ut och gick där och säkert pratade om honom så gick han och tjejerna han var där med precis framför oss. Jag var inte särskilt diskret när jag pekar och säger till N rätt högt. "Han går ju precis vid oss" Hon drog tag i mig och ökade takten så vi skulle komma ifrån dem illa kvikt. Jag kände mig helt plötsligt som en tonåring som precis såg killen från skolan som man var olyckligt kär i. Kände själv hur fånig och sprallig jag vart precis efter jag sett dem. Undrar om han såg eller hörde mig? Isåfall gjorde jag totalt bort mig.
Det kändes jobbigt att åka hem själv till min ensamma lägenhet när jag vet att han har någon och inte behöver åka hem själv. Kände mig så otroligt ensam.
Det är lite orättvist. Jag var den som var redo att gå vidare, att träffa någon. Jag har gått på massa dejter men inte hittat någon det klickat med. Alla killar lika trevliga, fina och lätta att prata med. Men tror jag blivit för bränd och sårad att jag inte längre kan falla för någon. Så jag kanske inte var så redo som jag trodde.
Medan exet går på en dejt och det klickar direkt och efter en enda dejt har han en ny i sitt liv och han behöver inte mig längre. Nu har han en annan att ringa till och prata med dagligen. Jag är nu helt utbytt.
Vi har inte pratat med varandra på 1 månad och 9 dagar nu. Men det var väl egentligen bra att vi släppte taget om varann tillslut. Efter 2 år, var det nog på tiden. Det jobbiga dock var att han ena stunden sa att han ville att vi skulle vara tillsammans igen för att i nästa (efter hans dejt) sa att vi borde sagt upp kontakten för 2 år sedan. Tack! Det sved inte alls att höra. Så att jag funnits där för honom i 2 år när han behövt prata och mått dåligt, betyder helt plötsligt ingenting. Det är det som vart det jobbigaste att höra. Att han önskar bort de 2 åren.
Kommentera