Utanför jobbet brukar en kvinna stå och röka som jobbar i samma port som mig. Hon brukar se mig på mornarna när jag kommer. Hon har sett min förvandling och gett mig komplimanger.
Idag hade jag för ovanlighetens skull en klänning på mig, och bara ben. Hon sa att jag försvinner. Nja, jag har gått upp nästan 2 kilo under semestern, berättade jag. Mest pga att jag inte kunnat träna för jag har haft en muskelinflammation i högerbenet, så minsta steg jag tagit har gjort ont. Hon grattulerade mig till att det gått så bra och sa att ansiktet blivit smalare. Just ansiktet ser jag inte själv någon förändring i.
Men så sa hon att uppe hos dem så säger "folk" att ja, det går bra i början, sedan kommer hon falla tillbaka. "Men de är bara avundsjuka" lade hon till.
Vi får väl se hur det går fortsättningsvis. Jag har ju bara hållt på i 10 månader. Kanske jag aldrig kommer att gå ner så mycket att jag blir normalviktig och hamnar på ett normalt BMI. Kommer aldrig någonsin att bli pinsmal. Men, jag kommer aldrig låta mig själv gå så långt att jag går upp alla 35 kilo igen som jag lyckats gå ner. Och jag har 14 månader kvar på Itrim. Så jag tror att rutinerna kommer att bli mer bestående efter den tiden.
Tidigare har jag vart en riktig soffpotatis, och trisstessen och ensamheten har gjort att jag suttit i soffan hemma och tyckt synd om mig själv och ätit onyttigheter till tröst.
Jag känner fortfarande av ensamheten och trisstessen, skillnaden nu är att jag istället går ut och går istället för att sitta hemma och äta. Allt för att fördriva tiden och slippa tänka efter för mycket. En lång promenad kan rensa tankarna en hel del. Och dessutom klara jag inte längre att bara sitta still i soffan en hel kväll. Jag blir så fruktansvärt rastlös.
Det enda bara är att jag inte längre trivs med all denna ensamhet. Jag vill hitta någon att dela vardagen med. Men det är lättare sagt än gjort. Det tär verkligen på krafterna, självförtroendet och psyket att dejta. Det är helt enkelt jätte jobbigt. Och så ska det väl inte kännas?
Idag hade jag för ovanlighetens skull en klänning på mig, och bara ben. Hon sa att jag försvinner. Nja, jag har gått upp nästan 2 kilo under semestern, berättade jag. Mest pga att jag inte kunnat träna för jag har haft en muskelinflammation i högerbenet, så minsta steg jag tagit har gjort ont. Hon grattulerade mig till att det gått så bra och sa att ansiktet blivit smalare. Just ansiktet ser jag inte själv någon förändring i.
Men så sa hon att uppe hos dem så säger "folk" att ja, det går bra i början, sedan kommer hon falla tillbaka. "Men de är bara avundsjuka" lade hon till.
Vi får väl se hur det går fortsättningsvis. Jag har ju bara hållt på i 10 månader. Kanske jag aldrig kommer att gå ner så mycket att jag blir normalviktig och hamnar på ett normalt BMI. Kommer aldrig någonsin att bli pinsmal. Men, jag kommer aldrig låta mig själv gå så långt att jag går upp alla 35 kilo igen som jag lyckats gå ner. Och jag har 14 månader kvar på Itrim. Så jag tror att rutinerna kommer att bli mer bestående efter den tiden.
Tidigare har jag vart en riktig soffpotatis, och trisstessen och ensamheten har gjort att jag suttit i soffan hemma och tyckt synd om mig själv och ätit onyttigheter till tröst.
Jag känner fortfarande av ensamheten och trisstessen, skillnaden nu är att jag istället går ut och går istället för att sitta hemma och äta. Allt för att fördriva tiden och slippa tänka efter för mycket. En lång promenad kan rensa tankarna en hel del. Och dessutom klara jag inte längre att bara sitta still i soffan en hel kväll. Jag blir så fruktansvärt rastlös.
Det enda bara är att jag inte längre trivs med all denna ensamhet. Jag vill hitta någon att dela vardagen med. Men det är lättare sagt än gjort. Det tär verkligen på krafterna, självförtroendet och psyket att dejta. Det är helt enkelt jätte jobbigt. Och så ska det väl inte kännas?
Kommentera