Jag har känt mig så fruktansvärt ensam i helgen. Alldeles för ensam. Jag var så nere och det kändes som jag höll på att falla ner i en djup brunn, en djupt mörker. Jag vet inte riktigt vad som håller på att hända med mig, men det är något som kommer smygande på och jag kan inte veja mig för det. Och det gör mig till en person som jag inte vill vara. Jag hatar dessa perioder. Stakars M, hur ska han stå ut. Hur ska han kunna förstå, när jag knappt förstår det själv. Allt jag märker är att jag blir en riktigt jävla bitch mot honom när vi pratas vid i telefon. Jag blir irriterad för minsta lilla och tycker det är jobbigt när han ringer stup i kvarten. Jag vill inte blir den där kärringen, vill inte vara så mot honom när vi talas vid, så därför är det bättre att han inte ringer så ofta. Men hur ska jag förklara det utan att såra honom?