Yezziez blogg

Så idag har jag blivitt ännu ett år äldre. Jag har tagit en semesterdag idag. Skönt! Tog lite sovmorgon, gick upp strax före nio. Vaknade av panik att högerarmen var helt bortdomnad. Tog tio minuter innan armen började kännas normal igen. =)

Har fått en ett par stycken grattis sms. Pappa och mamma ringde och gratulerade mig och söta H ringde och grattade mig också. Vi kommer inte kunna träffas förän den 9 augusti. Tanken var att vi skulle gå ut nu på lördag men hon har fått andra planer och M som också skulle med ut hade visst också andra planer så vi får skjuta på det till den 9:e.

Hon som ska anses stå mig närmast har skickat ett opersonligt grattis via sms. Vi hade ett litet tjaffs igår över sms. Vilket måste vara det sämsta sättet att kommunicera på. Som jag skrev tidigare så träffas vi väldigt sällan sedan hon skaffade familj. Men när jag var till henne i onsdags så bestämde vi att vi skulle gå på bio den här veckan. Hon ska bjuda mig på bion som födelsedagspresent. I fredags fick jag ett sms där hon skrev att hon kan tisdag, torsdag eller fredag den här veckan. Jag vet ju hur upptagen hon alltid är och jag har ingenting för mig alls efter jobbet och kan vilken dag som helst så lät jag henne välja dag.

Igår när jag var hos mina föräldrar fick jag ett sms där hon frågar om vi kan skjuta på det en vecka för hon har så mycket inbokat denna veckan. Kan jag säga att jag tog lite illa vid mig! Ena dagen sägen hon att hon kan och nästa så har hon hela veckan inbokad med annat. Då har hon bokat in sig med annat fast vi bestämt att vi ska ses någon av de dagarna hon sa att hon kunde. Så som svar skrev jag att vi kan skippa den där bion. Jag har väntat i nästan en månad på att få gå och se den där filmen men hon har ju aldrig tid. Då skrev hon tillbaka "Va? Vad menar du?.

Jag är så trött på att alltid komma i sista hand. När ska någon någonsin prioritera mig? Varför ska jag alltid sitta och vänta på att de ska ha tid med mig? Den här tjejen har länge valt annat framför mig. Vi har känt varandra i snart 15 år. Varje gång hon blev tillsammans med en ny kille så var hon helt upp i det. Sedan har det vart hästar som går före. Och sedan när hon började umgås med en ungdomsvän till sig så var det bara hon som gällde. Och jag satt snällt och väntade på den dagen hon hade tid för mig igen. Och jag har funnits kvar varje gång. Efter att ett förhållande har sprukigt, efter att hon och ungdomsvännen blev osams och sa upp kontakten. Jag har funntis där hela tiden. Men vad fan, ska jag sitta och vänta på att hennes dotter ska växa upp och i tonåren inte längre vill hänga med sin mamma hela tiden?

Som svar skrev jag: Eftersom du inte verkar ha tid över för mig så kan vi strunta i bion.
Då blev hon lite irriterad och skrev att hon blev trött på mig och att hon hade div saker att stå i och hennes kille ska jobba över i veckan och att hon likson inte bara har sig själv att tänka på. Men om jag inte vill täffa henne så får jag säga det. Och att hon ville bjuda mig på bio för att vi ses så sällan.

"Precis, vi ses så sällan och du sa att du kunde i veckan och helt plötsligt kan du inte alls. Jag vet att du har familj men då ska du inte säga att du kan. Jag är trött på att alltid vänta på att du ska ha tid" blev mitt svar.

Hon skrev tillbaka: Förlåt men jag vet inte om jag upplever det riktigt så. Vi bokar ju inte så många saker med varandra." och sedan kom förklaring till varför hon inte kunde (vilket kanske borde ha kommit tidigare så hade jag inte blvitt besviken och trott att hon bokat in annat istället för att träffa mig som hon lovat) Så skrev hon "Det var inte meningen att du skulle bli så besviken"

Men är det så konstigt? Var det fel av mig att ta illa upp?  Som hon skrev så bokar vi sällan in saker med varandra och när vi för en gång skull har bokat in en tid att träffas så måste hon skjuta på det! Klart som fan att man tar illa vid sig. Jag lever ett vädigt ensamt liv. Och att vara den som vännerna aldrig har tid med är fruktansvärt frustrerande. Om jag inte kände mig ensam redan innan så är det dödstötten att få höra att andra saker bokats in och att det vi planerat får skjutas på. Och att just hon inte ens kan slita sig en minut för att ringa och grattulera mig personligen gör mig besviken det också. Tidigare år har hon till och med glömt bort mig och då har ursäkten vart att hon vart på landet med familjen och glömt bort veckodagarna. Ja, det märks verkligen hur mycket man är värd som vän. Är jag verkligen en så dålig vän att jag inte är värd deras tid?

Jag måste säga att jag älskar mina föräldrar väldigt mycket. Även om vi kan bli irriterade på varandra ibland så kan jag säga att de här senste fem åren hade jag aldrig överlevt om det inte vart för mina föräldrar. Alltid när ensamheten har trängt sig på extra mycket så har de funnits där för mig. Men jag vet snart inte om det är tillräkligt och vad händer den dagen mina föräldrar inte finns längre? Vem/vilka har jag då?